Idag skulle vi få besök av en riktig indian på jobbet. Spännande tyckte jag. Vi blev ombedda av våra chefer att städa och visa ett bra bemötande.

- Vi kan väl klä ut oss till indianer, föreslog jag.

- Det skulle vara något, skrattade min chef och gick vidare

Kontorspersonalen tyckte det lät som en kul idé så vi beslutade oss för att ta med oss vad vi hade hemma. Någon fick i uppgift att tillverka yxor, någon byggde en enkel totempole och en kollega hade tillgång till vår lokala teater och lyckades ordna en uppsättning indiankläder till oss.

Efter lunchen satte vi vår plan i verket. Vi satte upp totempolen i entrén och i omklädningsrummet målade vi oss över hela kroppen och iklädde oss endast ett skynke över våra intima delar. Var och en fick en varsin yxa och tillsammans gick vi in på kontoret och stängde in oss i väntan på indianhövdingen.

45 minuter senare skymtade vi vår VD som kom gående med en man i dryga 50-årsåldern. Välklädd och med vältrimmat hår kunde man inte ana att han var indian, men han hade väl förmodligen anpassat sig till miljön precis som vi. Inte långt senare knackade det på vår kontorsdörr och där stod vår VD med indianhövdingen vid sin sida.

På given signal hoppade vi runt i vår utklädnad, ylade med händerna för munnen och hälsade hövdingen välkommen med ett "Ugh".

Vår VD och indianhövdingen tittade storögt på oss, men inte alls sådär glatt överraskat som vi hade hoppats. De stängde snabbt igen dörren och gick med raska steg vidare mot nästa avdelning på arbetsplatsen.

Nöjda med vår presentation gick vi trots allt och tvättade av oss och bytte om igen. Timmen senare slängdes dörren till vårt kontor upp och där står vår VD knallröd i ansiktet och skriker rätt ut:

- Vad fan håller ni på med?!!!

- Vadå?, svarade jag. Vi ville att indianhövdingen skulle känna sig som hemma. Mest en kul grej.

- Indianhövding?!!! Det var inte någon jävla indianhövding! Det här var vår landshövding!!!

Nåja, vi fick i alla fall behålla vårt jobb. En missuppfattning sker så lätt. I min värld är en hövding en indian. Får kanske tänka mig för en extra gång om någon kommer och vill bjuda mig på en hövding.

Satt och diskuterade religioner igår och insåg hur totalt hjärntvättade många människor är. Det går inte ens att diskutera med dem. De blir vansinniga om man ens ifrågasätter något inom deras tro. Sjukt.

När jag blir blodförgiftad av nattvardsvinet ska jag också ansluta mig till er.

Börjar faktiskt, tro det eller ej, bli ganska bekväm i min föräldraroll, så i veckan tog jag mig en tur till det lokala köpcentrat. Tänkte till både en och två gånger så att jag fick med mig allt nödvändigt innan jag låste dörren och begav mig. Väl framme hittade jag en parkering som passade utmärkt för mitt fordon. Jag skuttade ur min bil, relativt glad trots ungens vrålskrik den största delen av bilfärden. När jag skulle plocka ut ungen däremot fick jag inse att parkeringen inte var så ultimat som jag först trodde. Ungen kräver nämligen ett svängutrymme betydligt vidare än Anna Ankas blygdben. Försiktigt lirkade jag ut henne....försökte...men lite svinn fick man räkna med. Eftersom missfärgningarna på min bildörr var värre än på bilen bredvid gjorde jag ingen större sak av det utan greppade en kundvagn med medföljande barnstol och klev in i köpcentrat. Allt var bäddat för succé så mitt välmående var på topp.

Knappt hade jag tagit mig igenom svängdörrarna när jag känner en välbekant doft...inte min frus parfym...defintivt inte...det är avföringsdoften    Van vid situationen känner jag givetvis ingen panik utan trallar glatt iväg mot toaletterna. Väl framme är det låst men en minimal kö.

3 minuter senare och ingen dörr har öppnats. Ungen går relativt snabbt från smålipande till gallskrik och förväntar sig förmodligen att hennes pappa ska brotta ner alla i kön för att skjuta sönder låset och skrämma ut slöbajsaren med en enkel bicepsuppvisning. Nu var hon dock gjord av fel spermie och gallskriken fick konstant öka i frekvens.

Långt senare var det min tur. Tack och lov fick jag en toalett med skötrum. Man är lyckligt lottad ibland. Kliver in och slänger upp skötväskan och unge på skötbordet. Knäpper upp bodyn och ska precis till att ta av blöjan när jag märker att hela min underarm är full av avföring...what the fuck!

Till min nackdel inser jag att toalettpappret ör obefintligt och skötväskan innehåller tre ynka våtservetter. Ungen har avföring från naveln till armhålan. Helvete...

Gör mig snabbt av med våtservetterna men inser att ungen fortfarande är dränkt i avföring. Med ungens gallskrik i öronen försöker jag tänka konstruktivt. Jag har trots allt några reservkläder i skötväskan. Beger mig ut från toaletten för att om möjligt hitta toalettpapper på någon annan toalett. Det är fortfarande upptaget och kön har blivit betydligt längre. Tack och lov hade ungen klänning på som döljer incidenten.

Kilar vidare in på Kapp-Ahls damavdelning, då jag efter mycket springande efter min fru, känner till att de har en liten diskret del osynligt från personal...kliver in bakom några stora ylletröjor och lyfter diskret ungens klänning för att gnida av det resterande av "olyckan". Allt går bra. På vägen mot provrummet sliter jag med mig en grotesk lila v-ringad unisextröja...jaja, bögtröja...och går oskyldigt in i provrummet längst in där jag byter plagg på ungen.

Underbart och en rejäl boost för självförtroendet att lyckas lösa även ett sånt problem. Med leendet tillbaka på läpparna och humöret på topp igen kilar jag ut från provrummet och går med bestämda kliv mot utgången...då jag ser tre ordningsvakter stå i min väg och titta skarpsynt åt mitt håll. Jag undviker deras blickar och fortsätter min vandring ut.

När jag precis ska passera larmdetektorerna vid utgången greppar den ena vakten tag i mig och visar mig med en bestämd fingervisning att det finns en övervakningskamera i just det hörn där jag kvitterade ut ungens sista avföring.

Nåja, lite skamligt, lite färre kontanter i fickan och med en illadoftande kvinnlig ylletröja rikare fick jag till slut bege mig hem och njuta av min återstående pappaledighet...

Jag har kämpat länge med att få min son idrottsintresserad. vill ju bli en sån där hängiven pappa som åker med på alla bortamatcher och gapar och skriker och pratar flyktigt om arbete och väder med de andra föräldrarna. Jag lyckades...min son har äntligen börjat idrotta. Han valde att börja rida       

Jag har ju givetvis lärt mig att alltid stötta min son oavsett vilka val han gör i livet...nästan...men okej, det kan väl inte vara så farligt. Han kanske blir en tuff cowboy med sheriffstjärna på bröstet och pistolen hängande synlig. Så jag letade upp mina mest slitna kläder, rotade fram ett par stövlar ur garderoben och drog iväg till stallet. Man har ju hört att de bajsar hej vilt och stinker afghanmatta. Väl framme bekräftades de fördomarna. Inte ens en ninja hade lyckats manövrera mellan mockorna som låg härligt uttrampade inom hela området.

Vintern var kall och bister och det kändes ändå skönt att få kliva in i stallet. Behaglig värme och unken hästdoft mötte oss direkt i dörren. Letade upp någon slags tygväst som vi med lite hjälp lyckades få åt rätt håll och på rätt kroppsdel. En hjälm med omöjlig passform hamnade käckt hängande på sned men den var åtminstone på.

När jag väl fått på ungen kläderna leddes vi UT ur stallet!!! Ut i den förbannade kylan och in i ett öppet tält. Där stod jag utan jacka, långkalsonger och iklädd ett par tunna jävla gummistövlar och skakade tänder. En grusplan utan målburar stod framför mig. Den hade iog sig häftiga svängdörrar i trä, men där slutade mina cowboydrömmar. Längs utmed ena kortsidan stod ett tiotal djur i man och blängde på mig. Inte alls så där majestätiskt vackra som i Macahan utan manken gick till min bröstkorg max.

Likväl kände jag mig livrädd för djuren så jag drog in min son mot väggen och inväntade ridläraren. Några skräckinjagande minuter senare kom hon och kastade en sadel och någon jävla munkorg i näven på oss.

"Dags att rykta hästarna och sätta på dem grimma och sadel" tjoade hon och passerade vidare. Neo lyste upp, inte som en travkusk som ser sin chans att håva in en rikedom genom att utföra sin uppgift, nej utan som om han verkligen gillade de livsfarliga djuren. Han tog sin ryktborste och gick fram mot hästen. Blyg som han är skulle ju GIVETVIS pappa följa med. På behörigt avstånd försökte jag göra mitt bästa, men de där borstarna saknade helt skaft så jag var väldigt långt ifrån att vidröra djuret. Slutligen kom ridläraren, förmodligen en tjej i 18-årsåldern, instövlande till hästen, flyttade honom åt sidan med en höfttackling, drog några snabba rejäla drag med borsten och slängde på sadeln. Spände fast den medan odjuret frustade och sedan in med munkorgen i käften på besten. Besten ville inte gapa så den unga ridlärartjejen stack in näven i munnen på odjuret och bänjde upp munnen.

Jag trodde jag skulle tappa hakan. Här står jag och nästan kissar på mig när djuret tittar på mig, sedan kommer det en liten tjej och brottas med djuret och sticker in näven i dess gap. Den här delen av världen kändes jag riktigt malplacerad i. Jag led mig igenom lektionen innan jag slutligen fick med mig Neo hem. Stelfrusen och med en doft av hästskit hittade jag slutligen hem till mitt trygga boende.

Nu blir det ingen mera idrottsmanipulation här hemma. Jag får lära honom öl- och whiskykulturen istället och bäva inför nästa onsdag.

Idag blev jag serverad mat som inte var något halvfabrikat minsann. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men det härstammar väl inte från Skoghallsverken helt enkelt. När man sitter och avnjuter god mat kommer man ju osökt att tänka på...just det, matsmältningsprocessen. Eller hur?

Det sägs ju att det ska ta cirka ett dygn för maten att passera hela systemet och mynna ut i ändtarmen. Hur kommer det sig då att man alltid blir skitnödig strax efter att man ätit? Tanken slog mig att de bruna bussarna kanske står i en dygnslång kö inne i tarmsystemet och väntar på att en munsbit slängs ner i strupen som pressar ut dem, men den teorin skulle ju i så fall innebära att det skulle läcka ut där bak för varje tugga man tog...och det gör det inte, inte för mig i alla fall.

Sedan var middagen slut och jag hann aldrig komma vidare i mina teorier. Det får bli nya tankar vid nästa måltid. Någon som vill bjuda hem mig på middag förresten?

Sista arbetsveckan och sedan är det dags för pappaledighet. Skönt att vara hemma från jobbet men samtidigt väntar en mödosam månad. Passa barn, vara barnvakt...får man säga så när det ens eget barn? Jag känner mig lika bekväm i den rollen som en österrikare gör i jeans...eller ja, i något annat plagg än tyrolershorts egentligen :(

Hur gör man till exempel när man känner hur det akut trycker på för tvåan samtidigt som bebis vill linda en trasig elsladd runt halsen samtidigt som hon tuggar i sig innehållet i en halvfull snusdosa. Borde man skaffa stomipåse? Gör alla pappor det? Eller alla pappor kanske inte snusar...och lever utan el...men fotogenlampor...nä, det låter inte barnvänligt heller.

Sedan är det dessa mat- och sovrutiner. Hur inrutat måste det vara? "Men vakna för helvete, du har ju en tredjedel av vällingen kvar! Jag vill inte kliva upp klockan 10 på morgonen för att du inte ätit dig mätt!" eller kan man stoppa till ungen lite fläsksvålar och en folkis strax innan sovdags så man får vila ut ordentligt på morgonen?

...och blöjbyten...hur många dagar kan bebis gå med avföring i blöjan. Bör man kanske försöka få bort det samma kväll för att undvika att huden blir röd och man får hälla vetemjöl i dajmkrysset?

Det är en hel vetenskap detta...för en pappa alltså. En mamma gör ju allt detta i sömnen samtidigt som hon lagar mat och tar hand om sin bakfulla man. Vi har väl alla olika kvalitéer. Jag ska förhoppningsvis hitta någon av mina innan jag fyller 40.

Att män utvecklar östrogen i allt högre grad nu för tiden har man ju märkt av då de tagit över en stor del av matlagningen och dessutom bosatt sig framför badrumsspegeln...men nu har även alla gym blivit fyllda på bredden av dessa "män" som tycker de är grymt macho och maskulina när de smörjer in sig i olja och skapar sig kvinnobröst. Jag har personligen aldrig gillat gym. Inte för att de döljer garderobshomofiler. Nej, det räcker med att passera ute på gatan så känns det som att gymmet skriker åt en "Du passar inte in här din jävla hösäck" och dessutom kan man träna upp sig på egen hand utan att behöva betala för sina svettdroppar.

Min fru däremot har börjat lufsa runt på gymfolkets Fas 3-motionsåtgärd. Sista chansen INNAN man blir en hösäck. Jag kan acceptera det för det kostar ingenting. Jag fick fråga henne flera gånger och vända och vrida på frågorna för att luska ut varför någon engagerar sig i att bjuda på motion i en lokal som förmodligen kostar pengar och med instruktörer som säkert inte heller älskar att jobba gratis.

Det visade sig snart att EFTER själva träningsmomentet har man en obligatorisk samling där man kopplar av och...får köpa proteindrinkar som marknadsförs och skönmålas till att göra underverk av träningen. Jag önskar jag kunde vara med och dela med mig av hela propagandasvamlet men det är inte värt besväret. Det förklarar varför man lurar på folk gratis träning. Proteindrinkarna är givetvis inget som konkurrerar med Härbergssoppa kostnadsmässigt. Där sitter gamla och unga som tunga narkomaner och sörplar i sig kemiska substanser utan att egentligen ha en susning om vad de får i sig.

Man förstår ju varför man inte använder lobotomi längre. Det är ju helt meningslöst att lägga kraft på en så lättmanipulerad folkmassa. Så om du inte förlorat ditt mentala självstyre har jag en rekommendation: Sit-ups, armhävningar och motionsspår är gratis och hör och häpna...de har inte slutat göra verkan på senare år heller.

Jag förundrar mig fortfarande hur Facebook har kunnat få mänskligheten på fall. Vad är det egentligen som är så speciellt med denna community? Har den fler tuffa finesser än Lunarstorm, Skunk eller Kajplats 305. Klart att det finns några förbättringar, allt utvecklas ju med tiden. Men folk som aldrig nånsin skulle umgås med någon som hade ett konto på en community har plötsligt poppat upp som innehållslösa huvudlöss på Facebook och delar med sig av hela sitt liv utan minsta skam i kroppen. Inte långt senare kom alla dessa som inte ens skulle köpa en dator eftersom det skulle krävas kunskaper i att sätta en sladd i ett eluttag. Nu krävs väl inte denna teknik för att ansluta till internet längre men man blir ändå förundrad. Inte nog med att de slukat vår virituella yta med hull och hår, de försöker också sektmässigt lobotomera oss (att jämföra med mormonerna som tilltalar sina medlemmar Äldste Sylvester, Äldste Marcus och Äldste Peter har Facebookparasiterna börjat tilltala varandra Bästa Linda, Bästa Rickard och Bästa Sara). Det är viktigt att redan nu sätta sig mot tvären mot denne nya datagenerationen innan vi alla invaggas i någon falsk snutteputtigullverklighet där vi bara skriver till varandra för att gratulera på födelsedagen eller "gilla" kort på våra nyfödda potentiella offer.

Dagens tips i kampen!

Skriv en statusuppgradering om hur du ädelt räddade världens snuttigaste hundvalp från att trilla ner för ett stup samtidigt som du friade till din bästaste sambo. När sektmedlemmarna sedan maniskt gått in och "gillat" ditt inlägg, väljer du att klicka på höger sida om inlägget, korrigera inlägget, och skriv istället om hur du i din bitterhet vred nacken av en ekorre och sydde en mössa av honom. "Gilla-markeringarna" kommer fortfarande att stå kvar, men helt plötsligt gillar sektmedlemmarna något helt osmakligt.

Upp till kamp!